Blir så arg!!!
Nu har måttet blivit rågat. De är mer än jag orkar med. Sonen ska ta ett am körkort. Och de har väl inte vart lika lätt som jag trott. Han har ju diagnosen Aspergers och add. Och då vill trafikstyrelsen ha intyg att han inte äter tabletter. Vilket han inte gör. Men då har vi försökt hitta nån som kan skriva detta intyg. Vi började på habiliteringen i Bålsta. Men icke dom gör inte sånt. Hänvisas till skolan men dom har inga tider kvar till skol läkaren. Och hänvisas till bup. Men eftersom han inte är inskriven där så säger dom nej. Och blir hänvisade till habiliteringen igen. Och dom säger att de är den behandlande läkaren som gör sånt. Men Jonathan har ingen sån då han INTE äter medicin!!! Så vi har inte behövt läkare. Utan vi har klarat oss på sjukgymnast och sköterskor på habiliteringen. Så habiliteringen skickar oss till vårdcentralen. Först träffade vi en dr som inte va specialist så han kunde inget göra.
Och idag träffa vi en barnspecialist men eftersom han har Aspergers så vill han inte heller göra nåt!!! Utan tyckte vi skulle vända oss privat.
Är de såhär vi behandlar barn med speciella behov?? Som dom inte har nog med hinder i livet???!!!
Känner mig så maktlös!!!!
När ska de ta slut?
Jag hittar ingen ork. Ingen motivation. Allt känns bara meningslöst, ett stort svart mörker. Jag finner snart ingen mening. Jag ser inte nåt slut. Jag tror att jag håller på bli tokig på riktigt.
Om jag bara kunde finna en gnutta energi. En liten knuff i rätt riktning. Men just nu känns de som allt banar iväg åt fel håll. Ghha blir knäpp!!!!!!
Hur man än gör så har man rumpan bak.
Jag är en person som gör de mesta för att ställa upp och finnas för alla. Men har väl kommit till lite insikt de sällan lönar sig för mig.
Jag har blivit uppfostrad med orden va mot andra som du vill att dom ska va mot dig. Men varför är de så att man ofta i sin värsta stunder står där ensam? Vem kan man lita på??